Både jag och Callie älskar de morgnarna jag inte måste iväg till jobbet.

Får era hundar ligga i sängen? I början så tvärvägra jag ha henne i sängen, men Callie är såpass smart så hon väntade tills man somnat och sen försiktigt kröp upp i sängen. Så på morgonen vaknar man ändå med en helnöjd hund i sängen.

Sen upptäckte jag hur mysigt det faktiskt är, så hon får faktiskt vara i sängen. 

Callie har också ett stort behov av att få vara nära, tror det beror på att hon fick så lite av den varan tidigare i livet. Hon är som nöjdast när hon får ligga tätt intill.

När Callie kom in i mitt liv så var det min dåvarande sambo som ville skaffa hund. Vi hade bott ihop i ca 1 månad och precis börjat studera båda två. Jag tyckte väl inte det var världens bästa idé, men jag gick med på det. Jag gick med på att hjälpa till rent praktiskt och ekonomisk, men hunden skulle vara hans ansvar.

Så i augusti kom vi hem ifrån Stockholm med en hund. Jag var självfallet störtkär och vi delade glatt på ansvaret. Jag har aldrig haft hund innan som min dåvarande sambo så jag lusläste forum och läste böcker. Redan ifrån början gick min sambo efter "Ceasar Milan metoden". Hon skulle veta vem som var alfan och nåde henne om hon gjorde utfall.

Nu i efterhand tror jag vi båda fattar hur fel det var och hur orättvist vi behandlat Callie. Efter några månader fick jag upp ögonen för klickerträning och positiva metoder. Jag tog initiativet att gå på hundmöteskurs, aktivering och parkour. Jag började ta mer ansvar för en hund som inte ens var min.

Jag och mitt ex bestämde oss för en paus över sommaren, ifrån början sa vi att han skulle ta med sig henne hem till sin familj över sommaren. Två dagar innan jag skulle åka till Örebro ångrar han sig, han skulle ju jobba så mycket. Så jag tog med henne till Örebro med tanken att det skulle lösa sig. Jag satt dygnet runt de första dagarna och letade hundvakt och i samband med det kom jag på att om något händer så har jag inga rättigheter alls. Callie stod då på honom och han befann sig 50 mil bort.

Han skrev över henne på mig och sa då att det var lika bra att jag behöll henne, han skulle inte ha tid för henne ensam. Kan inte låta bli att undra hur man kan ge upp något så himla lätt? Jag sa självklart inte nej, skulle aldrig lämna henne på det sättet.

Sedan började krånglet. Callie fick diagnosen furnokolos och hade blivit diagnostiserad med tonsillit sedan innan. Jag bad honom att skriva över försäkringen på mig i två månaders tid, eftersom jag inget fick veta om han sagt upp försäkringen och jag inte hörde något ifrån honom så tecknade jag en ny.

När Callie var inne hos veterinären för 711 gången så misstänkte de att hon ev kan ha epilepsi alt en blodsjukdom. Veterinären ville göra en gastropi för att utesluta problem med magen som tidigare veterinärer misstänkt. I samband skulle de plocka ur en nybildning i ett av hennes juver. Bokade tid för operation till två veckor senare.

Ringde försäkringsbolaget dagen därpå och de ville ha in ett kostnadsförslag så jag slapp sitta med byxorna nere på operationsdagen. Ringde vet och det var inga problem. Dagen kom och när vi kommer till vet så fick vi reda på att de inte "hunnit" ringa till mitt försäkringsbolag. Så de började då ringa och höra, vi fick godkänt men medan de tog blodprover så ringde de och ångrade sitt beslut. De menade att de inte ville ersätta en gastropi då Callie varit inne för "problem" med magen. Vet har misstänkt magen, men inget som blivit bekräftat.

För att mitt försäkringsbolag skulle ersätta gastropin så var de tvungna att veta om det fanns npgot glapp imellan försäkringarna. De ringde det tidigare försäkringsbolaget, men de fick inte ut den informationen, eftersom min tidigare sambo hade stått på den.

Det blev ingen gastropi, men jag hörde av mig till honom och han lovade att kolla upp detta. Men hat fortfarande inte hört något och nu h a r det gått två veckor.

Slutar ens ansvar bara för att man avsagt sig ägarskapet? Är helt enkelt väldigt bitter då det är hunden som kommer ikläm. Även om jag inte hade fått behållt henne så hade jag ändå sett det helt naturligt att fortfarande ta ett visst ansvar.